— 174 —
heder, godt och jämt lynne har hon också, och hennes sinnelag är rättvist och fromt. Men hon hör därför inte till dem, som låta huttla med sig, och en flicka, som hon är, tvingar man icke i en sak som denna. Gud ska veta, att jag mestadels inte ger mycket för det, som människor kalla kärlek, och när jag läser böcker om sådant, mår jag illa. Det var heller inte i går som jag försökte. Mer än litet fjas och kyssande och tårar och pjunk så länge ungdomen varar, är det sällan, och vist är det inrättadt af vår Herre, att sådant plägar ge sig med åren, när människan får annat att tänka på! Därför kan man också mestadels lugnt låta kvinnor gå och gifta sig utan att ta det så fasligt ömt, om de piper emot litet i början. Ty som jag har sagt förut, det ger sig som oftast. Man skall spara sitt medlidande, till dess att det kniper, och inte vara ömskinnad, förrän det behöfs. Men när det behöfs, då ska’ man se upp med båda ögonen och vara vaken. Då ska man förstå att säga »Pass mante» i tid och veta, att det, som duger för Per, duger inte för Pål.
För Cecilia duger nu det äktenskap, du velat plocka in henne i, platt inte. Och därför gör du klokast, min kära måg, att beskedligt stoppa pipan i säcken och låta udda vara
