— 182 —
vestibylen. Då såg hon från springan af den dörr, hvilken ledde till faderns båda rum, en ljusstrimma falla öfver det mörka golfvet.
Karin visste icke, hvarför denna upptäckt hos henne plötsligt väckte en ängslan, häftigare och större än den mörkrädsla, hon nyss erfarit. Hon hade hört talas om varsel, men aldrig förr erfarit något dylikt. Var detta, som nu arbetade inom henne, ett varsel? Och hvad kunde det betyda? Innan Karin rätt hann göra sig reda för någonting, hade hon öppnat dörren till faderns rum och stod själf därinne. Lampan var tänd, och i karmstolen framför skrifbordet satt Magnus Brandt ännu uppe och såg genom glasögonen ned på ett stort, fullskrifvet bref, hvilket låg framför honom på den svarta skinnportföljen. Magnus Brandt hade under de sista åren lagt sig till med peruk. Denna hade han aftagit och hängt på rakspegeln bakom sig. Där Karin stod, såg hon första gången faderns hjässa så kal som den blifvit och en pinsam beklämning öfverföll henne, som hade hon mot sin vilja kommit att se, hvad hon icke borde.
Magnus Brandt tycktes ej ha hört, att dottern kom in. Grubblande satt han nedlutad öfver det stora brefvet, och när han ändtligen blickade upp, ryckte Karin till af skrämsel. Så gammalt, tärdt och förgrämdt var det ansikte,
