— 183 —
han vände mot dottern. I hvardagslag gick Magnus Brandt alltid vårdadt klädd, prydligt satt den svarta spännhalsduken knuten i dubbla hvarf kring den höga kragen, hvilkens hvita spetsar stucko upp på båda sidor om den omsorgsfullt rakade hakan. Sirligt slöto sig de korta polisongerna till det gråa hårets konstgjorda husarkrokar, och sedt i denna ram, tedde sig det af linjer genomplöjda ansiktet genom sin friska färg, som tillhörde det en man, hvilken bar sina år med heder. Aldrig hade Karin förr tänkt på, att fadern var gammal. Förändrad som genom brutalt våld satt han där nu, och de grå ögonen lyste hvasst emot henne ur ett visset ansikte, hvilket var främmande för dottern och skräckinjagande som en skråpuk.
— Är du uppe ännu? sade Magnus Brandt. Han tycktes ha svårt att pressa fram orden. Glasögonen lade han framför sig på det stora brefvet, som ännu låg öppet, och medan han talade, lutade han sig bakåt i stolen.
— Ja, svarade Karin enstafvigt.
I detta nu var det henne klart, hvad varsel var, och att sådant icke kallar människan förgäfves.
— Sätt dig då, fortfor Brandt utan att se på dottern. Efter du kommit just nu, vill jag tala vid dig. En gång måste det ju ske.
