— 184 —
Karin lydde mekaniskt. Hon tog plats på en stol vid fönstret, och på andra sidan skrifbordet såg hon endast faderns skarpt markerade drag, ögonen och den kala pannan, som syntes försvinna i dunkel, och som plågade henne att se.
— Jag har låtit mig berättas, började Magnus Brandt, eller jag har fått veta, sak samma hur eller af hvem, att du missbrukat mitt förtroende och fört mig bakom ljuset. Är det sant?
Karin förstod först icke eller ville icke förstå. En aning om att måhända just hon själf var orsaken till faderns förändrade utseende och sätt sköt upp inom henne. Men hon hann icke följa det spår, på hvilket denna aning ville leda henne. Ty fadern fortsatte, utan att vänta på svar, med låg, skärpt stämma:
— Tänk efter.
Då förstod Karin i ett nu, och så grymt syntes henne detta, att hon blef kall för allt, som skedde eller kunde ske. Blott inom sig hörde hon liksom en stämma, hvilken oupphörligt upprepade: »Hvem har varit så grym? Hvem har kunnat göra mig detta?» Högt svarade hon:
— Det har jag aldrig velat.
— Nej, sade Magnus Brandt i samma ton
