— 185 —
som förut. Du har icke velat. Men du har dock gjort det. Det är alltså sant. Utan att förtro dig till mig har du inlåtit dig i kärlekshandel med en främmande äfventyrare, om hvilken du ingenting vet. Alla veta detta. Alla utom jag.
Karin sjönk ihop under dessa ord, men hon rörde sig icke. Ej heller svarade hon. Hon kände blott, hur det, som varit varmt, vackert och ljuft, plötsligt började göra ondt, så som hon mindes sig hafva känt någon gång förr. Hon mindes icke längre när eller hvar. Det var hennes innersta, som oskärades, hennes helgedom, där andra trängt in. Hon fann hvarken ord eller tankar. Men hennes hufvud brände, och därinom tumlade något omkring, som ville det spränga henne själf, förinta hennes ungdom, så att hon aldrig mer kunde blifva glad och lycklig som förr.
Länge talade Magnus Brandt till sin dotter. All den bitterhet, som Cecilias vägran och svärmoderns ampra bref väckt i hans sinne, öste han i korta, skarpa satser, fulla af faderlig harm och sårad rättskänsla, ut öfver den yngsta dottern, därför att henne kunde han nå, medan de andra, som väckt hans vrede, voro långt borta. Magnus Brandt var så hård i denna stund, att han njöt af den smärta han
