— 186 —
orsakade, och när han straffade dottern med ord, tog han hämd öfver det förfelade i sitt eget lif, öfver hvilket han grubblat just i det ögonblick, då dottern trädt öfver hans tröskel. Hvad hade han icke lidit? Hur hade han icke offrat sig, försakat? Kärlekens lycka hade han flytt, därför att han älskat dessa två barn och velat lefva för dem. Och hur hade de lönat honom? Den ena hade illslugt och kallt undandragit sig fadersväldet och lämnat hans heder i sticket. Den andra hade bedragit hans tillit i hans eget hus och låtit locka sig af en man, hvilken kränkt gästfrihetens lagar och bestulit den, som räddat hans lif.
Så såg Magnus Brandt på allt det, som skett, men af allt detta lät han icke ett ord komma öfver sina läppar. Rättfärdighetens och den kränkta faderlighetens språk var det han talade. När han ej fann mera att säga, bad han dottern gå.
— Gå nu upp på ditt rum, så föllo hans ord. Och sof, om du kan. Men kan du det icke, så tänk, om du aldrig har gjort det förr, på orden: »Du skall hedra din fader och din moder, på det dig må väl gå, och du må länge lefva på jorden.» Tillägget i detta Guds bud förtjänar att begrundas.
Högst sällan hände det, att Magnus Brandt
