— 187 —
citerade bibelns ord. När han nu gjorde det, träffade dessa ord Karin, nästan som om Gud själf uttalat dem genom faderns mun. Förkrossad gick hon genom mörkret upp på sitt rum. Hela tiden ljödo de högtidliga orden i hennes öron, som kunde det aldrig mera gå henne väl, och som vore hon icke värd att lefva. Aldrig hade Karin anat, att en sådan skräck var möjlig som den, hvilken nu fyllde henne. »Så mycket ondt har jag gjort,» tänkte Karin. »Så dålig är jag.» Sofva kunde hon icke. Det föreföll Karin nästan, som om fadern med sina ord sagt henne, att hon icke fick. Länge satt hon uppe, satt stilla på den lilla stolen utanför det hvita sängomhänget, och hon rörde sig endast för att då och då med ljussaxen korta af veken på talgljuset, när den krökte sig ut öfver staken och kom lågan att flamma upp. Mot morgonsidan klädde hon dock af sig och gick till sängs. Men icke heller då ville sömnen infinna sig. När ljuset var släckt, blef Karin blott ännu mera vaken, och hennes tårlösa ögon svedo af trötthet. Hon var till mods, som om fadern förbannat henne, så att hon aldrig mera skulle få ro. Efter hvartannat hörde hon den stora klockan, som stod på golfvet i matsalen, med sitt gälla klingande ljud, hvilket i nattens tystnad genomträngde
