— 11 —
kyrkogård gåfvo i korta data antydningar om deras gärning och lif. Bygdens odling var dock deras verk, och i bygden lefde deras minne. Den sista ättlingen af den gamla släkten hette Magnus, och hans historia var olik deras, hvilka förut bott och härskat på Skogaholm.
Att Magnus Brandt kom att stanna på godset och ej sökte sig bort, dit hans håg drog honom, berodde emellertid icke närmast på honom själf. Magnus Brandt var född, strax sedan ruset efter Gustaf III:s statskupp hade börjat lägga sig. Hans ungdom och tidigaste mannaålder föll samman med upplysningstidehvarfvets blomstringsperiod, och i sin mannaålder fick han upplefva Sveriges vanmakt och vanära, Gustaf IV Adolfs afsättning, Finlands förlust och strax därefter Bernadottes plötsliga uppträdande på skådebanan och de stora förhoppningarnas dagar. Med själ och hjärta hängifven de idéer, som brötos i det adertonde seklets glansår, var han en studiernas man mera än en handlingens. Som enda sonen till en rik far och ensam arfvinge till Skogaholm, ansåg han sig utan svårighet kunna få följa sin böjelse, hvilken närmast var den att fara ut i världen, lära och se, för att en gång komma hem och vid mogna år välja den bana, hvilken kunde stå öppen för honom. Måhända gömde han böjelsen och
