— 12 —
förhoppningen att själf blifva skriftställare och en gång höra sitt namn nämnas vid sidan af Kellgrens eller Thorilds, de båda antagonisterna i hans ungdoms litteratur, dem Magnus Brandt, hvilkens lynne var mera smidigt än produktivt, älskade lika högt och enligt den åskådning, han gjort sig, betraktade som bildningens heroer inom den svenska vitterheten. Om så var, kom han aldrig längre än till uttalandet af denna tanke. Ty vid första försök, han gjorde att framlägga en så äfventyrlig plan inför fadern, råkade denne i ett sådant raseri, att sonen aldrig vågade återkomma till ämnet.
Gamle Ulrik Ferdinand Brandt var nämligen en sträng herre. Intet var honom mera främmande än boklig lärdom och vitterhet. Gustaf III och lifvet vid dennes hof, hvilket i öfverdrifna skildringar nådde till skogsbygden, hatade han med styrkan hos en gammal svensk af spartanskt snitt, hvilken själf gick klädd i vadmal och med knölpåken plägade predika rättvisa och tukt för drängar och bönder. Mot denne fader förmådde Magnus Brandt intet, och när fadern låg på det yttersta, gaf han sonen egendomen i arf med sträng förmaning att vårda den så, att när en son en gång blef honom född, han kunde lämna den ifrån sig med heder.
