— 208 —
När hon kommer fram till berget, går hon icke upp för branten. Rundt omkring klipporna går hon, och i mossan vid bergets fot sätter hon sig ned. Genom tystnaden hör hon en kyrkklocka, som ringer. Höstluften är klar och blå.
Sakta går Karin hemåt igen, och när hon så gör, märker hon, att inom henne skett en stor förändring. Hennes oro är borta, och hon vet, att för henne finns blott en väg att gå. Utan att hon gjort sig reda därför, har hon böjt sin vilja frivilligt under ett tungt kraf, och det synes henne, som hade hon aldrig känt sig bättre till mods än nu. Så lätt har allt blifvit inom henne, så ljust, enkelt och klart. Hon ser bruket på afstånd, smedjorna, kolhusen, bostäderna, och det är som om människorna, hvilka arbeta och bo där, kommit henne närmare. Hon går fram öfver spången och ser gården med dess brutna tak genom lönnarnas dunkelröda blad. Hon vet, att här skall hon lefva och verka. Här hör hon hemma. Här skall hon dö en gång. Stort och underbart blir henne alltsammans.
Som om hon börjat på utförandet af en helig handling, så känner Karin sig till mods. Nu lämnar hon spångens bräder och hör trädgårdsgångarnas sand knarra under sina fötter.
