— 209 —
Lätt stiger hon uppför stentrappan, som leder öfver terrassen och in på gården. När hon går förbi faderns fönster, står Magnus Brandt där, som om han väntat dottern, och Karin ser att han ler. Hon vet, att detta leende bör göra henne lycklig, men det är, som vore hon ännu ej färdig att möta det. En liten stund behöfver hon ännu för sig själf, bara en liten stund. Allvarligt möter hon emellertid faderns blick, och när hon går upp på sitt rum, är hennes hjärta fullt af lyckoblandad smärta. Däruppe stänger hon dörren om sig, och ur barmen tar hon fram en tunn guldring med blå sten, hvilken i ett smalt band hänger om hennes hals. Sakta löser Karin bandet, och på byrån står ett skrin af rosenträ med många lådor och hemliga gömmor, som hon öppnar. I den lilla lönnlådan bakerst i skrinet gömmer hon ringen, hvilken hon burit så troget. Så skjuter hon för konstlåset på skrinet, och när detta är gjordt, känner Karin, att hon är fri. Tyst står hon i fönstret och ser ut öfver trädgården, där träden bågna af frukt, och astrarna blomma.
En stund senare går hon ned till middagen och möter fadern. Mycket blir icke taladt dem emellan. Men Magnus Brandt känner det, som om han ändtligen fått rättvisa af lifvet, och hans tacksamhet är större, än han förmår
