— 210 —
visa. Karin anar något af faderns sinnesstämning, om hon än icke kan förstå den till fullo och för första gången under denna dag öfverfaller henne en känsla af trötthet, som hade hon tagit en för tung börda på sig och fruktade att icke förmå bära den fram.
Hela den långa eftermiddagen sitter Karin på sitt rum och skrifver. Långsamt skrider arbetet framåt, och ända till aftonen dröjer det, innan brefvet är färdigt. Gång på gång måste hon afbryta arbetet. Ty tårarna vilja komma fram, och hur tappert än Karin strider emot, kan hon dock icke helt hålla dem tillbaka. Gång på gång måste hon också rifva sönder, det hon skrifvit. Illa motsvara orden, hvilka Karin nedskrifver, hvad hon innerst känner. Med stadig hand skrifver hon dock brefvet till slut, och inom sig anar hon dunkelt, att det är offret, som håller henne uppe, offret, som står öfver både kärlek och sorg.
⁎
Jag ville, att jag aldrig behöfde skrifva
detta bref, älskade, skrifver Karin, och ändå
vet jag, att jag måste göra det nu. Uppskjuta
därmed vill jag icke. Ty kanske blir jag
aldrig mera i stånd därtill. Då kommer du att
