— 13 —
— Svär mig, sade gubben, att vara ditt folk en sträng och god husbonde och sörja för dem.
Magnus Brandt svor eden. Från den stunden satt han fast vid torfvan, och hvad han gömt af äfventyrslynne, ärelystnad, dådkraft eller njutningslust var därmed bundet. Han blef en god husbonde för sitt folk. Men en man, sådan som fadern, blef han aldrig. Under hans tid gick bruket sin gång, som det gjort under faderns tid. Själf älskade han böckerna och drömmarna i bibliotekets studierum högre än det praktiska arbetet, och Magnus Brandt blef nära fyrtio år, innan han tog sig hustru. När detta skedde, var det, som om hans kufvade ungdom flammat upp. Den unga flickan var dotter till den stränga fru Bergenhuus på Malmhyttan, och mer än väl visste Magnus Brandt, att han icke var en måg efter den barska fruns sinne. En gång ville han dock sätta sin vilja igenom och vinna, hvad han i lifvet åtrådde. Därför vann han den vackra flickans kärlek på en bal. Yr af dansen tog han henne med sig från balen, satte henne i kappsläden och körde utan krus upp på Malmhyttans gård. Hennes nåd hade stannat hemma, emedan hon själf hade annat att sköta än följa flickor på bal, änka och ensam som hon var med gods och folk. Det sades, att hon i första
