— 211 —
gå och vänta på mig och tro, att jag glömt dig och icke är dig trogen längre. Främmande människor skola kanske en gång berätta dig, att jag är gift. Ingenting skall du förstå, utan blott gå och tänka hårdt och bittert, när du minnes mig, eller också skall du glömma mig och aldrig ens vilja tänka på mig, därför att du tror, att jag svek dig.
Men jag har icke glömt dig, Sigfrid, och jag skall aldrig glömma dig. Jag får bara inte älska dig längre. Gör jag det, då dör far, och aldrig får jag då en glad stund mera.
När jag skrifver detta, märker jag, att af allt, som nu händt mig, kan du ingenting förstå. Och jag vill bara gråta, när jag tänker på, hur långt borta du är, och att jag aldrig får se dig mera.
Du vet inte, hur gammal och tärd far blifvit, inte heller att det bara är sorg och olyckor, hvilka gjort honom sådan. Allt det har jag aldrig kunnat skrifva till dig. Ty när jag skrifvit till dig, då glömde jag allt annat, utom det som var ditt och mitt. Då mindes jag, hur blek och vacker du låg där, när jag första gången fick se dig, och jag satt där så liten och dum och hörde dig tala. Jag mindes skogen, där vi gingo ensamma, när solen sken, månskenskvällen i parken, när natten var full
