— 212 —
af skuggor och ljus, och ingenting fanns i världen mer än du och jag. Jag mindes alltsammans från den stund, då jag satt ensam i ditt rum och grät utan att veta hvarför, och du kom in och tog mig i dina armar och gjorde mig till din, alltsammans ända till den dag, då allt var förbi, och jag måste säga dig farväl i orangeriet, där regnet flöt öfver glasfönstret omkring oss, och jag bara kunde kyssa dig så många gånger till farväl, just som jag önskar, att jag kunde göra det nu. Allt det var vår värld, Sigfrid, vår lilla värld, där jag var så lycklig och glad, som jag aldrig kan bli mer. Om den världen skref jag, och om något annat kunde jag aldrig tala i mina bref till dig. Ty i den världen hade du slutit mig inne, och när jag lefde där, såg jag ingen annan, visste knappast af, att någon annan fanns. Så skild var din och min värld från alla andras, och så omöjligt var det, att någon annan skulle få se på det, som var vackert och heligt för oss.
Därför har jag nästan ingenting skrifvit af sådant, som händt i världen omkring mig här, och jag tror, att jag heller aldrig förstått, hvad som där hände förrän nu. Du skall veta, att Cecilia är borta nu, och hon har varit borta mycket länge. Jag tror, att det blir två år denna höst, sedan hon första gången for. Hon
