— 213 —
reste bort, därför att far ville tvinga henne att gifta sig med Fabian Skotte, som bor på Elfshammar, och som är vår granne. Det vet du. Men du vet icke, att Cecilia for till mormor på Malmhyttan, och mormor hjälpte henne, så att hon blef fri. Sedan dess har jag lefvat här ensam med far, och han har aldrig velat förlåta Cecilia. Jag har icke hört honom nämna hennes namn förrän i dag, när han talade med mig. Cecilia skrifver till mig ibland; i sista brefvet berättade hon, att hon var förlofvad och snart skall gifta sig samt att far gifvit sitt samtycke. Inte ens det har far nämnt för mig med ett ord. Däraf förstår jag det så, att far har grämt sig, så att han blifvit gammal, däröfver att hans döttrar bara gjort honom sorg. Och jag förstår nu, att det varit honom tungt att så länge lefva ensam. Kanske har han önskat en gång att få en hustru igen, han var ju ung ännu, när mor dog, och jag har ofta trott så, fastän jag ingenting vetat.
Allt detta skrifver jag nu, för att du skall veta, hur ensam jag varit, och hur allt har blifvit så, som det nu är. Ty af de sista åren minns jag inte mycket. Jag minns bara, hur gammal och sorgsen far blifvit, och hur rädd jag varit, när jag gick här ensam och såg honom så. Långsamt har tiden gått för mig
