— 14 —
häftigheten slagit friaren en duktig örfil och sedan gifvit honom sitt ja. Örfilen hade hon gifvit honom af godt hjärta, dottern gaf hon endast för att hålla skandalen borta från sitt hus.
Med den kvinna, han så vunnit, lefde Magnus Brandt i ett tolfårigt lyckligt äktenskap. När hon hastigt dog, lämnande honom två döttrar, men ingen son, då slocknade också solen i Magnus Brandts lif, och länge tyckte han sig sitta i mörker och skugga, innan solen kom tillbaka. Trångt syntes honom det lif han förde, och icke ens att längta bort därifrån var honom tillåtet. Löftet från faderns dödsbädd band honom.
Dock började, utan att han visste det, just då hans egentliga lif. Här börjar också sagan om Karin Brandt, yngsta barnet till Magnus och den hustru, han förlorat.
