— 223 —
en lycka, som undgått honom, och en lång resa, hvilken han en gång gjort, därför att han älskat sina döttrar för högt.
Fru Karin Skotte blef moder till många barn, och hennes lif blef fullt af arbete. Barnen blefvo hennes lycka, lade beslag på henne, gåfvo hennes tankar sysselsättning och gjorde hennes tillvaro rik. Hon aktade och ärade sin man, men hon älskade sina barn, och hon var lycklig, emedan hon såg, att just så ville Fabian hafva henne. Ju flera barn fru Karin fick, desto högre älskade hon dem, icke blott alla, utan hvar och en för sig. Genom barnen utplånades hon liksom själf i sina egna ögon, blef till för dem, blef mor helt och hållet och ingenting annat än mor.
En mor blef hon äfven, icke blott för sina barn, utan för alla dem, som bodde rundt om henne i arbetarnes bostäder eller de små byggnaderna ute på ägorna eller inne i skogen. De gamla vännerna från barndomen såg hon dö, en efter annan af dem hjälpte hon till en hederlig svepning och en anständig begrafning. Men efter dem kommo nya till, och Karin Skotte räckte till för alla. Ända in i åldern kände hon det, som när hon var barn, att inga andra förstod hon så lätt, med inga kunde hon tala så som med folket på den gård, där de
