— 224 —
flesta, hvilka mindes lilla fröken Karin, längesedan gått bort.
Omsider dog också Fabian Skotte, hennes man. Lugn gick Karin omkring vid hans bädd, lindrade hans plågor och höll hans hand, när den sista, svåra stunden kom. Värst var det sedan med barnen, som icke ville låta trösta sig, därför att far var död, och hvarken den dagen eller de, som följde, kunde modern lämna dem och blifva ensam med de tankar, som måhända eljest skulle kommit.
Karin Skotte hade fetmat, såg stark och sund ut, och hennes lynne var jämt. När Fabian Skotte var död, tog hon gårdens skötsel om hand, och hvad mannen icke hunnit utföra, gjorde hustrun. Ty alla hans planer och tankar kände fru Karin, och därför var det hon, som lät bygga valsverket färdigt och utvidgade sågen. Hon var det också, som bröt igenom väggen på det gamla förmaket, utbyggde den stora verandan mot sjön och insatte de väldiga fönsterrutorna, bakom hvilka palmer, rosor och slingerväxter frodades, när snön täckte trädgården, parken och ängarna omkring sjön.
Det berättas eljest om Karin Skotte, att om hon varit älskad af sina barn, så blef hon det ännu mera af sina barnbarn. Detta kom däraf, att ju äldre Karin Skotte blef, desto
