— 225 —
muntrare blef hon också och mera lätt till sinnet. Aldrig trifves ungdom så väl som i skydd af de gamlas glädje, och de gamlas glädje är det, som ger dem mod att möta lifvet.
Just därför att farmor var så munter och rolig, fick hon en glad ålderdom, och barnbarnen sökte farmor hellre än far och mor. Och med barnbarnen hade hon lätt att vara glad. Ty för dem tyckte sig den gamla icke behöfva bära ansvar, och när de kommo till i hennes lif, hade Karin Skotte lämnat mödan åt andra och satt själf i ro på de nya rummen, hvilka blifvit inredda en trappa upp i det gamla huset, där gästrummen förr legat, både det, som en gång varit grönt och de öfriga.
Så gammal blef Karin Skotte, att hon upplefde, hur hennes äldste sonson, hvilken ärft farmoderns natursvärmeri, tvang sig till att få fara ned till Paris, dit då alla unga, hvilka sökte sig fram i konsten, längtade som till ett förlofvadt land. När han for, tog farmodern honom in till sig, skref ett namn åt honom på ett kort, bad honom gömma det väl och söka finna den främmande mannen, ifall han ännu var vid lif.
Ett år därefter kom sonsonen hem, och när han kom, låg farmodern illa sjuk. Den unge mannen gick upp på hennes rum, och det
