— 226 —
samtal, han och farmodern haft med hvarandra, var så hemlighetsfullt och sällsamt, att både barn och barnbarn talade därom som om ett under.
Och ett under var det. Ty i Paris hade den blifvande målaren träffat en gammal officer, som brustit i gråt, när den unge mannen nämnt sitt namn, och aldrig varit nöjd, om en vecka förgick, utan att Karin Skottes sonson besökte honom. Samme officer bar ett svenskt namn, det berättades om honom, att han blödt vid Gravelotte, och medan farmor låg sjuk, talade barn och barnbarn om, att honom hade en gång farmor älskat.
Han å sin sida har älskat farmor så högt, att han alltid lefvat ogift. Och det har berättats i Paris, att det bref, hvilket innehöll farmors afsked, fick han vid ett middagsbord. Innan någon hann fråga, hvilken olycka som skett, låg mannen afsvimmad på golfvet med brefvet bredvid sig.
Så berättade barnbarnen om farmor och hennes ungdomskärlek, och de yngsta bland dem ville icke tro sådant, därför att farmor nu var så gammal. För alla kändes det, som om gamla sagor vuxit omkring dem, och sagorna blefvo på ett sällsamt sätt till verklighet. Nu blommade narcisserna på rabatten, nu grönskade björkarna, nu gol göken i hagen.
