II.
Ingenting skilde mera dåtidens landtlif från den tids, hvilket vi nu känna, så starkt som bristen på kommunikationer. Telegrafen bar då icke bud till den minsta vrå om händelser i den stora världen, lokomotiven ångade icke fram genom skogarna, posten kom sällan. Där Magnus Brandt och hans två döttrar bodde, kom postväskan hvar fjortonde dag, och på den tiden ansågs detta för mycket och nog. Om sommaren roddes den af fiskar-Anders öfver Klefsjön, om vintern bars den på den trampade snöstigen, när isen låg fast. När isen hvarken bar eller brast, kom posten sent eller på omvägar. Till kontoret på herrgården kom posten; där hämtade små och stora långväga ifrån sina bref, och under de första dagarna efter händelsen satt brukspatronen själf ansträngd vid det stora skrifbordet, skar i gåspennorna och svor öfver den fördömda knifven, som
