— 20 —
kände sitt ansvar så starkt, att han blef misstänksam mot hvar och en, åt hvilken han anförtrodde dem, och i sex år gick han i ständig ängslan. Än fruktade han, att flickorna blefvo illa behandlade och icke vågade beklaga sig, än att de ingenting fingo lära, än att guvernanten var för slapp och vande barnen vid själfsvåld. Till sist lyckades dock Magnus Brandt finna en kvinna efter sitt sinne. Det var en liten, mager dam med ett strängt ansiktsuttryck och vaksamma ögon. Hennes dräkt bar en egendomlig prägel af blygsamhet, som visste hon sin ställning och fann det orätt att vilja gälla för mer, än hvad hon var, på samma gång den dock utmärktes af en viss elegans, som ställde henne jämbördig med damerna i prästgården och kronofogdens hustru.
Denna dam fann sättet att behandla brukspatron Magnus Brandt, och hennes metod var egentligen att aldrig uttala en mening själf, men genom att klokt och försiktigt ställa sina ord inbilla husbonden, att hennes meningar haft sitt ursprung i hans egen hjärna. Hon hette mamsell Hellner, kallades i hvardagslif mamsell Agda, var dotter af en långt bort boende skogvaktare, som hon själf kallade »min far jägmästarn», och denna korrekta dam, hvilken såg allt, aldrig uttalade ett omdöme och gick
