— 35 —
Brandt tyckte sig se rödt och svart för ögonen på samma gång, ryggade mamsell Agda tillbaka och upphörde att slå. Hennes ansikte blef kallt och förvridet på samma gång, och hennes mun stod öppen. »Barnet!» mumlade Brandt. »Barnet!» Som en blixt slog det honom, att han genom sin öfverilade handling skrämt den stackars flickan i stället för att endast lugnt hjälpa henne. Så fort hans ben kunde bära honom, sprang brukspatronen flygeln rundt och trädde in i väfkammaren genom dörren. Där gick han fram mot Karin, lade med ovanlig ömhet sin arm om hennes skuldra och sade lågt, alldeles som om de två varit ensamma: »Gå upp till dig och var glad. Det här sker aldrig mer.» Fylld af en ovan, lycklig känsla smög sig dottern ut. När hon var borta, vände sig Magnus Brandt om och sade i sin skarpaste husbondeton utan att ens se sig tillbaka: »Mamsell kommer genast in till mig!»
Darrande af en mångfald känslor, som han icke kunde reda, gick Magnus Brandt in i sitt rum, hvars dörr han lät stå öppen. Hvit i ansiktet och med munnen ännu öppen af skräck följde honom mamsell Agda.
— Stäng dörren! befallde Brandt.
Och mamsell Agda lydde honom.
Magnus Brandt såg på den lilla kvinnan
