— 36 —
med de skarpa dragen och de egendomligt vinklade ögonen, och han fick en känsla af blygsel, öfver att han aldrig förstått sig på detta ansikte förr än nu.
— Hvarför slår mamsell flickan? frågade han.
Vreden växte genom själfva känslan af den förödmjukelse, som behärskade honom, förödmjukelsen, att tre år kunnat förgå, under hvilka han varit blind och döf för den kvinna, han gifvit makt i sitt eget hus.
— Hon kunde icke sin läxa, svarade mamsell Agda lågt.
— Var det alltsammans?
— Jag vet inte.
Orden kommo lågt, hemlighetsfullt, osäkert. Nu blef det Brandts tur att å sin sida erfara ett slags känsla af skräck som inför något hemskt, hvilket var honom oförklarligt. Ofrivilligt tog han två steg tillbaka och ställde sig bakom skrifbordet.
— Mamsell flyttar naturligtvis i morgon, sade han med så lugn stämma som möjligt.
Då satte mamsell Agda båda händerna för ansiktet och började gråta. Icke ett ljud hördes, men hela hennes magra kropp skakade konvulsiviskt. Och under det denna tysta gråt fortfor, vaknade mannens instinkt inom Magnus
