— 37 —
Brandt. På något honom själf oförklarligt sätt förstod han, att denna gråt gällde honom själf. Och med en ton af uppriktig afsky bröt han ut:
— Gå och låt mig slippa det här.
Då tog den lilla kvinnan händerna från sitt ansikte, och Brandt såg, att hennes ögon voro torra. I stället för att gå, stod hon stilla och började tala. I en enda ton talade hon, om allt hvad hon lidit, om hur hon älskade hans barn, hur hon städse gjort sitt bästa, hur hon tyst och stilla gått sin väg, och hur hennes lott varit den att alltid jagas misskänd bort.
Magnus Brandt stod och hörde på mamsell Agdas tal, och hans vedervilja växte. Ur hela detta ordsvall kom en bön om nåd, och i försvarstalet blandades ord af ömhet och tillbedjan för honom själf, ord, som han uppfattade men icke ville förstå. Till sist stod den lilla kvinnan stilla och väntade med nedslagna ögon på svar.
Tystnaden, som följde på det långa talet, kändes blott som något otäckt, hvilket icke kunde få fortfara, och Magnus Brandt visste icke, hur han skulle förklara den serie af upptäckter, han i ett nu tyckte sig hafva gjort. Blott ett visste han, att han ville få ett slut på det hela. Därpå tog han än en gång sin skarpaste ton till hjälp och utbrast:
