— 39 —
sin far, och hur ingen i världen var som han. Därför var hon i uppror och lycklig på samma gång, och de gråblå ögonen, hvilka hon eljest plägade dölja, som vore hon rädd att låta andra se sina tankar, tindrade och lyste som två solstrålar.
Dagen förgick i andlös spänning. Ett oväder låg öfver hela huset, och ingen visste, om det skulle bryta ut eller tyst gå öfver. Magnus Brandt gick bister in till sig efter måltiderna. Med all makt måste han fasthålla inför sig själf den tanke, på hvilken han lefde: att han dock endast gjort sin plikt, när han icke skaffat sina flickor en styfmor. Han kunde blott icke förlika sig med, att en strängt uppfylld plikt skulle straffas så hårdt. Ett tvifvel på, om han icke missförstått sin plikt, stod på lur i hans hjärta, och brukspatronen måste anstränga all sin själfbehärskning för att mana demonen bort. Dock kunde han icke hindra, att när han sent på aftonen satt ensam i sitt rum, just det minne, som han fruktade, besökte honom. »Kanske har jag misstagit mig,» tänkte han. »Kanske hade flickorna i henne fått en mor och en vän.»
Så oväntad var honom denna tanke, att han icke ens fattade, hur något sådant kunde falla honom in. Och emedan majmånen föll öfver
