— 58 —
bref befordrades med timmerkarlar och skjutsbönder, kyrkobesökande och malmforor. Posten anlitades för det dyra portots skull aldrig.
Det hettes visserligen, att Karin gick systern till handa i husliga sysslor, och under de stora stökveckorna före jul och midsommar, vid slakttiden och före de regelbundet återkommande två stora middagar, som Brandt hvarje år gaf för traktens honoratiores, sprang hon också beskäftig omkring med en duk knuten om håret och ett randigt förkläde öfver den hemväfda klädningen. Hur mycken nytta hon därvid gjorde må lämnas därhän. Men säkert är, att hon höll alla de andra, som verkligen arbetade, vid godt lynne. Hon sprang från vinden till källaren och från källaren tillbaka till vinden, var i rörelse öfver allt, glad åt allt och lycklig, emedan hon höll af alla och själf visste sig vara afhållen. Midt bland unga och gamla, som arbetade och hade brådtom, gick hon, deltog i allt, lade hand vid allt, uträttade föga och kunde dock omöjligt umbäras. Ty Karin var det, som narrade historierna fram, antingen det gällde de gamla berättelserna om längst förgångna tider, som blott de äldsta erinrade sig, eller det gällde spökhistorierna, hvilka passade bäst, när mörkret kom och talgljusen flammade med långa vekar mot de dunkla väggarna.
