— 59 —
Helst lockade hon dock fram visorna, ty mest af allt älskade hon dem. Karin visste, hvem som kunde visan om Valleman och visan om liten Kerstin, hvem som brukade sjunga långlåtarna vackrast ute i skogen, och hvem som kunde sången om Malcolm Sinclair med de många verserna. Ville ingen annan sjunga, så sjöng Karin själf. Ingen hade lärt henne. Men hon hade själf funnit, att hon hade röst, och lärt sig använda den. Alla de andras visor kunde hon och flere till. På den låga mahognyhyllan bredvid den gamla clavecinen hade hon hittat andra visor än dem, hvilka sjöngos i bygden, och under mamsell Agdas tid hade hon nödtorftigt fått lära sig noterna samt konsten att på klaveret spela en enkel melodi. När far var ute på gärdena och ingen kunde höra henne, då satt Karin och tog ut de gamla visorna, som modern hade sjungit, på tangenterna. Därför kunde hon sjunga:
Unga flicka, i din vår,
bind dig myrtenkransen,
dansa, medan du det får,
snart är du ur dansen.
Eller också
Det är så skönt om våren
att under lek och ras
