— 60 —
strö blommor uti håren
och sätta löf i glas.
Många andra visor kunde Karin, och helst sjöng hon dem för sig själf, när hon gick ensam i hagen eller långt borta i skogen. Ty aldrig sjöng hon gladare, än när ingen kunde höra henne, och det lif hon förde var drömmens, med frisk tillsats af glädje öfver allt det, som lifvet bjöd. I skogen hade hon sina stigar, som ingen mer än hon själf kände till. Vid bäcken fanns hennes sten, och vid sjön var den långa fina sandstranden, där hon brukade ligga och se ut öfver vattnet, medan hon lät sanden glida genom de mjuka, solbrända händerna. Ufberget låg långt in i skogen och höjde sig öfver granskogen. Från dess topp kunde man se milsvidt bort öfver skogarna, och Klefsjön blef därifrån liten och trång, inklämd som den låg mellan kullar och skog. Också där hade Karin en skrefva, som hon kallade sin. Där kröp hon ned, så att hon intet annat kunde se än berget och tallarna. Där var skogstyst, hemskt och vildt, så att blodet kom i svallning. När höstvinden blåste genom träden, satt Karin skyddad i sin skrefva, och när hon därifrån åter kom hem till gården, hade hon barr i håret och kylig rodnad på kinderna.
