— 61 —
Under sådana promenader sjöng Karin icke. Allting var då grått och hemskt, och sång passade icke. Ej heller sjöng hon, som vi hört, alltid ensam. För husfolket kunde hon sjunga eller för systern. Blott om fadern kom i närheten tystnade hon. Men bland husfolket trifdes hon, bland dem hade hon vänner. Vänner hade hon på bruket bland de sotiga smederna och deras hustrur, vänner i skogsstugorna, vänner rundt om i de små byggnader, hvilka lågo strödda ut öfver de vidsträckta ägorna. Mor Vestlund, som satt ensam och grå i sin lilla stuga bakom bruket med den stora myrten i fönstret och blommor i granna färger utanför dörren, hörde till Karins allra bästa vänner. Änka var hon, barnen hade gift sig eller dött, och ingen hörde hon längre af. Men glad och nyter gick hon omkring, och gammal var hon, förfärligt gammal, nära nittio år. Hon hade lefvat under sex kungar, och två af dem hade hon sett, Gustaf III när han for på bondkärra upp till Dalarna för att tala till folket och det var krig, Karl XIV Johan, när han var kronprins och ung och kom ridande förbi med blåa trångbyxor instuckna i de långa blankläderstöflarna och trekantig hatt på hufvudet, följd af en skara herrar i uniformer, blixtrande af silfver och guld. Fiskar-Anders kände Karin
