— 62 —
också, han som kom med fisk till gården, hade så många barn, for med posten och var så fattig. Landstrykar-Lotta var hon också vän med. Men den vänskapen måste hållas hemlig. Ty Landstrykar-Lotta var en dålig person. Hon var nämligen tatterska, strök socknarna rundt, tiggde och stal. Kom brukspatronen i närheten, då smet Lotta undan, ingen visste hur fort eller hvart, och mer än en gång hade hon högt eller i hemlighet läst det hemlösa folkets svarta förbannelse öfver honom. Ty brukspatronen var en sträng herre, som ofta nog hotat gamla Lotta med länsman. Men fröken var mild och god. Hon talade vänligt med landstrykerskan, och mer än en gång stack hon till henne bröd, pannkakor och palt, som hon i hemlighet hemtat ur köket. Så hade hon Jon också, Jon som var döfstum och förtjänade till mat och kläder genom att hugga herrgårdens ved. Han var allas narr, alla gäckades med honom, därför att det var så lustigt att se, hur han rullade med ögonen när han blef ond och ville säga sin mening, mumlade och tuggade, utan att få fram ett enda ord. Men kom Karin, tog honom i armen och ledde honom bort från hans belackare, då blef han genast from som ett lamm, log sitt fånigaste leende och sköt brummande vedkärran
