— 63 —
fram till kökstrappan. Äfven skogvaktarn, som bodde i egen stuga och skötte om jakthundarna, var Karins vän, snickargubben, som annars alltid svor och snäste, lät tala med sig, när fröken Karin kom in i snickarstugan, och gamla Jonsa, som bodde innanför tvättstugan och hade en stor svart katt, fick ofta besök af lilla fröken. Gamla Jonsa hade varit på gården så länge som ingen annan. Som ung var hon vacker och stark som en karl. Utan svårighet gick hon uppför stegen till magasinsvinden och bar en tunna råg på ryggen. Olika sorts tjänster hade hon, alltsom åren förändrade henne, beklädt, och ogift var hon och blef. Detta kom af att hon haft för många fästmän, påstod förtalet, och att hon aldrig kunnat hålla en man kvar, sedan hon en gång vunnit honom. Tänkte man efter, så hade dock Jonsa på sitt vis varit trogen nog, icke blott mot sitt husbondfolk, utan äfven i kärlek. Jonsa hade nämligen alltid älskat stalldrängen, och hade icke de gamla stalldrängarna flyttat och nya kommit i stället, är det troligt, att föremålet för Jonsas kärlek aldrig växlat. Nu växlade emellertid stalldrängarna på Skogaholm, och Jonsas kärlek med dem. Hennes lifssorg var, när »den nya», som hon själf kallade honom, till sist fann Jonsa för gammal. Då slog Jonsa
