— 69 —
I soldatens stuga satt nu Karin och såg på allt, hvad gubben Svedin kunde. Allting fann hon vackert, och för allt hvad den gamle gjorde, hade hon ord af en beundran, alltför uppriktig för att ens af den kärfve soldaten kunna annat än tagas för kontant. Naturligtvis skröt gubben ibland med sina bragder, och Karin var klok nog att förstå det. Därjämte talade han om kriget, nämnde hjältarnas namn och nöden under Finlands sista strid. Med stora ögon lyssnade flickan till allt detta. Underligt och främmande klang det, så främmande, att det aldrig kom henne rätt nära. Bäst förstod hon den gamle, när han berättade om sig själf, hur han gift sig och fått barn, när kriget bröt ut, och han rycktes bort, och hur han hemma fann stugan tom. Hustrun och barnet hade båda dött i en sjukdom, som gått och fört smitta med sig, båda voro begrafna, men den tiden hade så många dött, att ingen mer mindes, hvar deras graf fanns.
Så berättade gubben sin historia, emedan han skyggade för att inför flickan bekänna sin stora orätt. Bittert nog var det hela ändå. Karin ryste, när hon hörde det, och tyckte, att allt hvad lifvet rymde af smärta och förtviflan stirrade emot henne ur de gråa ögonen öfver de borstiga mustascherna, som ryckte och
