— 70 —
darrade vid minnet. En bror hade gubben Svedin haft, och åt honom hade han anförtrott kvinnan och barnet, när han kommenderas bort. Men brodern svek honom och vågade sig för smittans skull icke att besöka den sjuka kvinnan i hennes nöd. Därför dog hon också och barnet med henne, och därför kunde Svedin, när han återkom, ej ens finna deras graf. Detta förlät gubben aldrig brodern, hade aldrig velat återse honom ens. Nu var brodern längesedan död, men fast skjuts kom för att hämta, for gubben icke till broderns dödsbädd. Ensam satt han som förr och sände bygden rundt, långt utanför bygden också, målningar, kärfva och okonstlade som han själf var.
Men kom gubben att tala om denne sin broder, då tog Karin ned fiolen. Gubben lät henne råda och började spela. Sjunga kunde icke gubben Svedin, därtill var hans röst allt för skroflig och hes, och visor kunde han inga. Men han kom ihåg de gamla danserna och marscherna. Han kom ihåg, hur det spelades på bondbröllopen både vid måltiderna och under dansen. Slåttermarscher kunde han också, som nu längesedan äro glömda. Dem spelade han för Karin, när hon bad vackert, och var gubben riktigt mild, kom också strömkarlslåten med och sist långa, underliga tongångar,
