— 77 —
hvilken husbondens förtroende i gamla dagar ofelbart meddelade.
Medan drängen gick rundt om herrskapsbyggnaden för att med så litet buller som möjligt knacka Sara vaken, körde Matts Ersson fram på den stora gården. Så långt som till stentrappan vågade han sig icke, utan lät åkdonet hålla vid inspektorsbyggnaden och ställde sig själf bredvid, nöjd i hoppet att nu ändtligen blifva kvitt det ansvar, som tryckte honom.
På andra sidan herrgårdsbyggnaden stod Sara halfklädd på kökstrappan och hörde yrvaken på drängens framställning. Knappt hade hon emellertid fått klart för sig, hvad frågan gällde, förrän hon svor en kraftig ed öfver folks dumhet, som hellre utsätta en främmande för att mista lifvet, än de våga gå in och väcka en människa. Därmed slog hon igen dörren och tog utan tvekan eller dröjsmål saken om hand.
Utifrån gården kunde forbonden märka, att herrgården började vakna. Först blef ljus tändt i ett fönster åt gårdsidan, så syntes tydligt ett annat ljus, hvilket blänkte från fönster till fönster, sken ut ett ögonblick genom halfrundeln öfver stora porten för att strax därefter dämpadt lysa fram genom de neddragna
