— 78 —
gardinerna på andra sidan. Ej långt därefter öppnades stora porten på vid gafvel, ett skarpt ljussken föll ut öfver gårdsplanen, och en myndig stämma ropade ut i mörkret:
— Kör fram, bonde.
Forbonden skvatt upp och körde lydigt fram släden, medan han själf sprang bredvid i den djupa snön.
— Hvarför har du sölat? Hvarför väckte du mig icke förr? ljöd samma myndiga röst.
Bonden strök af sig mössan och stod barhufvad och rädd i kölden. Framför sig såg han Brandts uppbragta ansikte, och därvid blef han så skrämd, att han icke kom sig för att säga ett enda ord.
— Sätt på dig mössan, ljöd rösten igen. Ska du kanske dra döden på dig, du också?
Brandt gick fram till släden och stack handen in under den resandes dräkt.
— Han lefver ännu, fortfor han obarmhärtigt. Det är mer lycka än konst. Det må man säga.
Därpå vände han sig till Sara:
— Gör i ordning med rena lakan hos mig. Han måste i säng genast. Skaffa hit folk till hjälp. Mannen är medvetslös. Låt så elda på gröna gästrummet, men fort.
