— 84 —
Skogaholm, och därutanför vet hon ingenting, älskar intet och längtar till intet. Men allt som skett på Malmhyttan, där hon var förr, och på Skogaholm, dit hon sedan kom, vet hon, och att ha tand för tunga har hon lärt. Till allt hvad som förut händt, har nu kommit något nytt, som en gång skall läggas till de minnen, hvilka hon gömmer så troget. Brukspatron har sagt, att hon skall vårda den sjuke. Och Sara förstår sådant. När hennes nåd låg sjuk, vårdade hon henne, och när hon dog, satt Sara vid hennes säng. Ingen mer än brukspatron och Sara voro inne och sågo, när hon dog. Sara kommer att tänka på detta, när hon sitter vid den bleke främlingens bädd, och det kommer öfver henne som en förutaning, att något här skall ske, hvilket ej är till det bästa.
Som hon tänker detta, öppnas dörren ljudlöst, och Karin smyger in. Karin är gunstling hos Sara som hos flere och van att få göra allt, hvad hon vill. »Tyst!» hviskar flickan och smyger sig sakta fram till bädden.
— Hvad vill Karin? hviskar den gamla.
— Jag vill bara se, om han lefver, hviskar Karin till svar.
Orörlig står hon framför bädden och ser i förhängenas skuggning blott en manlig hand,
