i ett ärende till en handelsbod långt uppe i Bro socken, och så snart han var gången, hade de packat koffertarna och gett sig av. Kattrinna hade känt sig som en tjuv och en illgärningsman, då hon på detta sättet smög sig hemifrån, men Klara Gulla hade sagt, att det var tvungen sak. Om fadern hade fått veta något om resan, så hade han hellre lagt sig framför kärran för att bli överkörd, än han hade låtit dem fara. — Ja, nu skulle Lisa stå och ta emot honom, när han kom hem, och hon skulle nog försöka trösta honom, men bra svårt var det ändå att tänka på hur illa han skulle ta det, när han fick veta, att Klara Gulla hade rest ifrån honom.
Klockar Svartling stod så tyst och hörde på Klara Gulla. Kattrinna började just undra om han var nöjd med det, som han fick veta, då han helt plötsligt tog Klara Gullas hand och sade med stort allvar:
»Ja, eftersom jag är Klara Gullas gamla lärare, så säjer jag nu min mening rent ut. Klara Gulla vill resa ifrån en plikt, men det är inte sagt, att det lyckas. Jag har sett andra, som har försökt göra på samma sätt, men det har hämnat sej.»
Kattrinna reste sig och drog ett andetag av lättnad, då hon hörde detta. Det var just de orden, som hon själv hade velat säga dottern.
Klara Gulla svarade ganska saktmodigt, att hon inte visste hur hon skulle ställa på annat sätt. Inte kunde hon ta en galen människa med sig till en främmande stad, och inte kunde hon
