själv stanna kvar i Svartsjö. Det hade Jan sörjt för. När hon gick förbi en gård, kom barnen utspringande och ropade »Kejsarinna» efter henne, och vid kyrkan i söndags hade folk varit så ivriga att få se henne, att de hade hållit på att springa omkull henne.
Men klockarn höll ändå på sin mening.
»Jag förstår, att det kan vara svårt,» sa han, »men det har varit ett sådant samband mellan dej å din far. Du ska inte tro, att du kan hugga av det så lätt.»
Då detta var sagt, gick de båda två ut ur magasinet, och Kattrinna följde efter dem. Hon hade ändrat mening och ville nu gärna tala med klockarn, men innan hon gick fram till honom, ställde hon sig att se uppåt backen. Hon kände på sig, att Jan snart måste vara där.
»Är ni rädd för att far ska komma?» frågade då Klara Gulla och gick från klockarn bort till modern. — »Rädd!» sa Kattrinna. »Jag bara ber te Gud, att Jan måtte hinna hit, innan jag är rest.» Hon samlade allt sitt mod och fortsatte: »Det känns, vet du, som om jag skulle ha gjort någe ont. Jag tror, att jag får lida för detta i hela mitt liv.»
»Det säjer ni bara, för det att ni har måst sitta i mörker å elände i så många år,» sa Klara Gulla. »Det blir annat, när ni väl är härifrån. — Far kan ju i alla fall omöjligt komma hit, när han inte vet, att vi har rest,» lade hon till.
»Det ska du inte vara så säker på,» sa
