ovilja mot Klara Gulla i början, strax efter att kejsarn hade drunknat. Å jag för min del höll inte Klara Gulla värd å få höra hans sista ord å tankar. Men vi har ändrat oss nu. Vi tycker om, att Klara Gulla står där nere på bryggan å väntar på'n.»
Klara Gulla stannade. Hon var röd på kinderna, och ögonen glänste av vrede.
»Jag står där, bara därför att jag är rädd för honom,» sa hon.
»Klara Gulla har aldrig velat visa sej bättre, än hon är. Det vet vi. Men vi förstår kanske bättre än Klara Gulla själv vad det är, som ligger under den där väntan. Vi har också haft föräldrar. Å vi har inte handlat rätt mot dom, vi heller.»
Klara Gulla var så vred, att hon ville säga något förfärligt, men det blev ingenting av. Hon ville stampa med foten åt honom för att få honom att tiga, men hon förmådde inte det heller. Då såg hon sig ingen annan råd än att vända sig bort och springa sin väg.
Linnart Björnsson följde henne inte. Han hade sagt vad han ville säga, och han var inte missnöjd med den förmiddagens arbete.
