KATTRINNAS DÖD
När Klara Gulla trädde in i den lilla stugan i Skrolycka, låg Kattrinna i sängen, likblek och med slutna ögon. Det såg ut, som om slutet redan skulle vara kommet.
Men så snart Klara Gulla stod bredvid henne och strök hennes hand, såg hon upp och började genast tala.
»Jan vill ha mej te sej,» fick hon fram med stor ansträngning. »Han räknar mej inte te last, att jag for ifrån'en.»
Klara Gulla ryckte till. Hon började förstå varför modern dog. Hon, som hade varit trogen ett helt liv, hade grämt sig till döds över att hon hade svikit Jan i det sista.
»Inte kan ni väl ligga å oroa er fördenskull!» sa Klara Gulla. »Det var ju jag, som tvinga' er å resa.»
»Det har var't så svårt å tänka på i alla fall,» sa Kattrinna. »Men nu är allt gott å väl igen emellan oss.»
Hon slöt ögonen på nytt och låg alldeles stilla. Det spred sig liksom ett litet sken av lycka över det tärda ansiktet.
