XVII.
HANDSKEN
Först efter en lång och lyckosam jakt och en lika lång måltid efter drottningens återkomst till slottet blev Leicester äntligen ensam med Varney, av vilken han nu erfor alla omständigheterna vid grevinnans flykt, så som de blivit meddelade av Foster, vilken i sin förskräckelse för följderna själv skyndat till Kenilworth med underrättelsen. Som Varney i sin berättelse sorgfälligt förteg de anslag mot grevinnans hälsa, som drivit henne till ett så förtvivlat beslut, blev Leicester, som ej kunde förmoda annat än att hon fattat det av passionerad otålighet att komma i åtnjutande av den prakt och det anseende som tillhörde hennes rang, högeligen förgrymmad över det lättsinne, varmed hans hustru brutit mot hans stränga befallningar och utsatt honom för Elisabets vrede.
»Jag har skänkt», sade han, »denna dotter till en ringa adelsman i Devonshire det stoltaste namn i England. Jag begär blott av henne litet tålamod, innan hon hissar alla sin storhets segel, och den enfaldiga kvinnan vill hellre äventyra både sitt eget och mitt skeppsbrott än hon ger sig till tåls litet. Det gör mig alldeles utom mig. Varney, jag har tänkt på vad som är att göra, och jag vill själv tala med Amy. Gå efter min kappa!»
Varney hade ej annat val än att lyda. Inom några
