minuter var Leicester insvept i kappan med mössan neddragen över pannan och följde Varney genom lönngången, som stod i förbindelse med den gamle lord Hunsdons rum.
Grevinnans utseende och väsen undergick en hastig förvandling som genom ett trollslag.
»Dudley>», utropade hon, »Dudley! Har du äntligen kommit?» Och med blixtens hastighet flög hon emot sin make, slog sina armar om hans hals och överhopade honom med smekningar, utan att fråga efter Varneys närvaro, under det tårarna strömmade över hennes ansikte.
»Ack, Amy», sade Leicester, »du har störtat mig!»
»Jag, mylord?» sade Amy, och den flyktiga glädjerodnaden försvann hastigt från hennes kinder. »Huru har jag kunnat göra ont mot den, som jag älskar högre än mig själv?»
»Vi skola tänka ut någon annan tillflyktsort, Amy», sade Leicester. »Du skall resa till ett av mina slott rorrut under namn av — jag hoppas att det bara skall behövas några få dagar — av Varneys hustru.»
»Huru, mylord Leicester», sade grevinnan, i det hon drog sig undan hans omfamning, »är det till er hustru ni ger det vanhedrande rådet att ge sig ut för en annans maka — och just Varneys till på köpet?»
»Det är blott ett tillfälligt bedrägeri», sade Leicester, retad av hennes motstånd, »nödvändigt för bägges vår säkerhet, som ni blottställt genom er kvinnliga nyck. Om mitt förslag misshagar er, så är det ni själv som har framtvingat det. Det finns ingen annan utväg. Ni måste göra vad er egen dåraktiga otålighet har gjort nödvändigt. Jag befaller er det.»
»Jag kan inte låta edra befallningar uppväga hederns och samvetets. Jag will ej lyda er i detta fall Ni må fullborda er egen vanära, vartill dessa slingrande ränker nödvändigt måste leda, men jag vill ej göra något som kan fläcka min ära. Det finns blott en orsak till
