alla dessa olyckor, mylord», fortfor hon, »och den sammanfattas i den hemlighetsfulla dubbelhet, varmed ni blivit förledd att omge er. Lösgör er genast från dessa skändliga snarors tyranni. Var som en äkta engelsk adelsman, riddare och earl, som anser sanningen vara hederns enda grundval och för vilken äran är lika dyrbar som luften han inandas. Tag er olyckliga maka vid handen, led henne fram till Elisabets tron — säg att ni i ett ögonblicks förblindelse gav er hand till Amy Robsart. Ni har då gjort rättvisa åt mig, mylord, och åt er egen ära; och om lagen eller makten bjuda er att skiljas från mig, skall jag ej göra något motstånd… jag skall då med heder kunna gömma ett bedrövat och krossat hjärta i det dunkel, varur er kärlek framdragit mig. Hav sedan bara litet tålamod, och Amys liv skall inte länge förmörka edra ljusa framtidsutsikter.»
Det låg så mycken värdighet, så mycken ömhet i grevinnans föreställningar, att det rörde allt vad som var ädelt och upphöjt i hennes makes själ,
»Jag är dig inte värd, Amy», sade han, »jag som kunnat lägga ärelystnadens lockelse i vågskålen mot ett sådant hjärta som ditt. Men klokheten, Amy, är klädd i en härdad rustning. Tvista ej med mig om de medel jag skall använda för att göra min bikt — efter den måste kallas så — så betryggande som möjligt; vad vi än göra, blir den i alla fall tillräckligt farlig. Farväl, Amy, du, som jag skall göra till min egen med en fara och till ett pris, som endast du kan vara värd. Du skall snart få höra vidare av mig.»
Han omfamnade henne lidelsefullt, svepte in sig i kappan som förut och följde Varney ut ur rummet. Då den senare gick, bugade han sig djupt och betraktade Amy med ett egendomligt uttryck.
»Hon har drivit mig till det yttersta», mumlade han. »Nu är det beslutat. Hon eller jag måste gå under.»
