»Ert giftermål är ju den enda orsaken till den hotande brytningen med drottningen, inte sant, mylord?»
»Det vet du», svarade Leicester. »Vartill en så onödig fråga?»
»Förlåt mig, mylord, jag skall genast visa er, vartill den tjänar. Människor våga liv och gods för att försvara en kostbar diamant; men vore det inte klokt att först se efter, om den är utan fläck?»
»Vad skall detta betyda?» sade Leicester med en sträng blick. »Om vem vågar du tala?»
»Det är — om grevinnan Army, ers nåd, som jag olyckligtvis måste tala och om vilken jag skall tala, om ni också dödar mig för mitt nit. Jag tycker inte om hennes tisslande och tasslande med Edmund Tressilian.»
Leicester var förstummad av bestörtning. Slutligen svarade han:
»Vad har du för bevis på detta, Varney, utom ditt eget påstående? Ty lika fruktansvärt som jag vill straffa, lika kallblodigt och försiktigt vill jag undersöka. Store Gud! Vilka bevis?»
»Jag måste väl tala då. Genast efter sin ankomst hit begav grevinnan sig till Tressilians rum och stannade där i flera timmar, dels i sällskap med honom, dels ensam. Jag visste att Tressilian hade en frilla i sitt rum, men föga anade jag att denna frilla var…»
»Amy, vill du säga. Men detta är en lögn så svart som helvetets rök! Beviset — beviset på detta!» ropade Leicester häftigt.
»Carrol, förvaltaren, förde henne dit i går kväll på hennes egen begäran — Lambourne och fångvaktaren funno bägge där tidigt på morgonen, och då Lambourne sökte hindra henne att lämna rummet, lämnade hon en av sina handskar i sticket, som ers nåd torde känna igen.»
Han lämnade honom handsken, på vilken earlens vapen var broderat med pärlor.
