»Jag känner igen den», sade Leicester. »De voro en gåva av mig själv. Jag ser hennes vanära — jag kan ej se något annat — och, store Gud! för denna eländiga kvinna var jag färdig att förorätta den milda härskarinna, som gjort mig till vad jag är och som, om ej detta sataniska giftermål varit, skulle ha gjort mig till det största en man kan bli! Allt detta var jag färdig att göra för en kvinna, som är i hemligt förstånd med mina bittraste fiender! Och ändå, Varney — så ung, så skön, så smekande och så falsk! Därav alltså hennes hat till dig, min trogne, min avhållne tjänare, emedan du motarbetade hennes stämplingar och bragte hennes älskares liv i fara!»
»Mylord», sade Varney, »er vilda sorg röjer sig i edra förvirrade ord.»
»Försök inte att ta hennes försvar! Hon har vanärat mig… hon skulle ha mördat mig — alla band äro brustna mellan oss. Hon skall dö en förräderskas och äktenskapsbryterskas död, det har hon väl förtjänt inför Gud och människor. Tala inte om förlåtelse, Varney… hon är dömd!» Han räckte Varney sitt signet och mumlade: »Vad du gör, gör snart!» Därefter rusade han in i sitt sovrum och riglade dörren.
