är rik nog att kunna löna oss båda och hundra till. Och sanningen att säga, är du väl kvalificerad för hans tjänst. Han fordrar djärvhet och fintlighet — det duger inte att ha skrupler i hans tjänst — och vem har väl någonsin misstänkt dig för att ha ett samvete? — självförtroende — och din panna är ogenomtränglig som ett milanesiskt visir.»
I detta ögonblick avbröts deras samtal av ett skrik från nästa rum.
»Vid det heliga korset i Abingdon!» utropade Anthony Foster och glömde i förskräckelsen sin protestantism. »Jag är förlorad!»
Då Lambourne följde Foster in i biblioteket, lämnade de Tressilian ensam i den gamla salen. Hans mörka ögon följde dem med en föraktfull blick. »Detta är det sällskap, Amy», sade han för sig själv, »till vilket ditt grymma lättsinne, din obetänksamma och oförtjänta falskhet har dömt den, av vilken hans vänner fordom hoppades något helt annat och som nu föraktar sig själv för den förnedring han underkastar sig av kärlek till dig! Men jag skall, jag måste rädda dig undan din förförare och dig själv — jag skall föra dig tillbaka till dina föräldrar — till din Gud. Jag kan inte befalla den klara stjärnan att åter stråla i den rymd, från vilken hon fallit, men…»
Ett sakta buller i rummet avbröt hans drömmar. Han såg sig omkring, och i den sköna, rikt klädda dam som nu inträdde genom en sidodörr, igenkände han den han sökte. Hans första ingivelse vid denna upptäckt var att dölja sitt ansikte bakom kappkragen, men den unga damen (hon var icke över aderton år gammal) skyndade glatt fram till honom, ryckte honom i kappan och sade lekfullt:
»Nej, min älskade vän, ni kommer inte till min jungfrubur för att leka maskerad. Ni är anklagad för förräderi mot den sanna kärleken, och ni måste träda innan-
