för skranket och stå till ansvar med obetäckt ansikte, Vad säger ni — skyldig eller ej?»
»Ack, Amy!» sade Tressilian med låg och sorgsen röst, i det han lät henne dra kappan från ansiktet. Ljudet av hans röst och ännu mera den oväntade åsynen av hans ansikte förändrade i ett ögonblick den unga damens skämtsamma stämning. Hon tog ett steg tillbaka, blek som döden, och satte händerna för sitt ansikte. Tressilian var själv för ögonblicket överväldigad av rörelse, men sade med låg röst:
»Amy, var inte rädd för mig.»
»Varför skulle jag vara rädd för er?» sade hon och tog bort händerna från sitt ansikte, som nu var täckt av en stark rodnad. »Varför skulle jag vara rädd för er, herr Tressilian? Varför har ni trängt in i mitt hem, objuden och utan att någon önskat er hit?»
»Ert hem, Amy», sade Tressilian, »är ett fängelse ett hem? Ett fängelse, som vaktas av den nedrigaste varelse, vilken dock icke är större skurk an den, som använder honom till sitt verktyg.»
»Detta hus är mitt», sade Amy, »så lange det behagar mig att bo här. Om det roar mig att leva skild från världen, så vem kan förbjuda mig det?»
»Er far», svarade Tressilian, »er förtvivlade far, som skickat ut mig att söka efter er med den myndighet han ej själv kan utöva. Här är hans brev, som han skrivit, välsignande sina kroppsliga plågor, emedan de till en viss grad dövade hans själskval.»
»Plågor? Är min far sjuk?»
»Så sjuk», svarade Tressilian, »att ej ens er skyndsammaste återkomst kan återställa honom till hälsan; men allt skall ögonblickligen vara redo för er avresa, så snart ni ger ert samtycke.»
»Tressilian», sade Amy, »jag kan inte, bör inte, vågar inte lämna detta hus. Återvänd till min far, säg honom att jag inom tolv timmar skall begära tillstånd att be-
