vid inredningen av denna våning, hade det listigt nog ställts så till, att hon ej, förr än hon tog den i besittning, skulle få veta, vad som försiggick i denna del av den gamla byggnaden, eller utsätta sig att bli sedd av hantverkarna, som voro sysselsatta med dess dekorering. Hon hade alltså i kväll blivit införd i en del av huset, som hon aldrig förr sett, och som var så olik alla de övriga rummen, att den vid jämförelsen föreföll som ett förtrollat slott.
Grevinnan Amy — ty till denna rang hade hon upphöjts genom sitt hemliga, men lagliga giftermål med Englands stoltaste earl — hade en stund ilat från rum till rum och beundrat varje nytt bevis på hennes älskares och gemåls smak. »Så vackra dessa draperier äro! Vad detta bordssilver är präktigt arbetat! Det ser ut, som om alla Spaniens fartyg blivit uppsnappade ute på havet, för att åstadkomma allt detta! O, Janet», utropade hon flera gånger till sin tärna, »o, Janet, huru oändligt mycket ljuvare att tänka, att alla dessa vackra saker samlats här av hans kärlek, genom hans kärlek till mig, och att jag i denna kväll skall få tacka honom mera för den kärlek, som har skapat ett sådant ofattligt paradis, än för alla de under det innesluter!»
Nu lät hon kalla till sig Varney och Foster.
Grevinnan hälsade på den förre med en hjärtlighet, som tycktes tillförsäkra honom fullkomlig glömska av allt vad hon kunde ha att beklaga sig över. Hon reste sig, gick ett par steg emot honom och sade: »Herr Richard Varney, ni bragte mig i morse så välkomna underrättelser, att jag är rädd överraskningen och glädjen kommo mig att glömma min herres och gemåls uppmaning att ta emot er vänligt. Vi räcka er vår hand till försoning.»
»Jag är icke värd att vidröra den», sade Varney och böjde ett knä, »annat än som en undersåte hyllar sin furstinna.»
